Changes

Textilier kan färgas {{Dyeing}} '''Färgning''' görs på textilier antingen när de är fibrer, garn , tyg eller som tygfärdigt plagg. Olika fibrer tar upp färg (har olika [[affinitet]]) för olika typ av färgmedel. Ett färgbad består ofta av olika hjälpkemikalier (som tensider, egaliseringsmedel, skumdämpare, efterbehandlingsmedel och salter) och själva färgmedlet. Dessa hjälpkemikalier är olika beroende på färgmedel, material som ska färgas, vilka typer av maskiner och metoder man använder sig av. Färgtid och temperatur är andra saker som skiljer sig. Hur mycket färg som används kan variera väldigt mycket beroende på färgmetod och också på vilket djup som man vill att färgen ska ha. Efter färgning så ska textilierna tvättas så man får bort dessa hjälpkemikalier och färgrester. Färgningsprocessen kräver mycket resurser när det gäller vatten, energi och kemikalier och ger avfall som ofta är mycket färgad och innehåller kemikalier. Dock är det inte alltid som själva färgen är den som är miljöfarlig utan andra kemikalier. Färgning är också inte bara farligt för miljö utan kan också vara en skadlig arbetsmiljö. Det som är viktigt är att färgen fäster på tyget så att så lite färgämnen som möjligt kommer ut i avloppsvattnet. Blekning och mercerisering ökar färgupptagningen. Färgämnestillverkare och textilfärgare vill att färgämnena ska ha hög stabilitet eller härdighet mot ljus, tvättning och svett samt mot olika föroreningar i luft och vatten. De ska också ha en hög affinitet för fibermaterialet så att badutbytet blir högt och så lite färgämne som möjligt hamnar i restbadet och i avloppet. Det är svårt att säga vilka färger som är bäst eller sämst. Men en del varianter av blått, grönt och turkost är svåra att få fram utan användning av tungmetallen koppar. Och generellt sätt – ju mörkare färg desto mer färg blev över i färgbadet. I ett livscykelperspektiv är det dock så att ljusa kläder enklare blir smutsiga och då krävs mer energi och vattenförbrukning där istället.

Färgade textilier tycks ha varit en viktig statusfråga för människan under flera tusen år. Textilfärgning är följaktligen ett hantverk med mångtusenåriga traditioner. Från början användes både organiska färgämnen från olika växter och djur, och oorganiska pigment. 1856 lyckades engelsmannen Perkin att syntetisera en anilinfärg, och detta kom att bli startskottet för utvecklingen av de syntetiska färgämnena. Nästa stora steg togs 1870 när man lyckades syntetisera Alizarin, det vill säga färgämnet i krapproten. Plötsligt hade man fått en praktisk användning av den organiska kemin inom ett stort och ekonomiskt viktigt område. Många anser att detta var grunden till framväxten av de stora europeiska kemifabrikerna i slutet av 1800 och början av 1900-talen. == Härdighet ==Färgämnestillverkare och textilfärgare vill att färgämnena ska ha hög stabilitet eller härdighet mot ljus, tvättning och svett samt mot olika föroreningar i luft och vatten. De ska också ha en hög affinitet för fibermaterialet så att badutbytet blir högt och så lite färgämne som möjligt hamnar i restbadet och i avloppet. Konceptet att så mycket färgämne som möjligt ska fastna på fibrerna är av gammalt datum, eftersom färgämnena var dyra och man ville minska de ekonomiska förlusterna. På senare tid har detta koncept fått ytterligare aktualitet, när man försöker minska utsläppen till avloppsvattnet. Vid en färgning används förutom färgämne även olika typer av hjälpmedel som tensider, egaliseringsmedel, skumdämpare, efterbehandlingsmedel och salter.

Färgämnen som kommer ut i vattendragen syns väl och utsläppen kan lätt spåras. Deras effekt på miljön är emellertid inte korrelerad till färgen på vattnet, eftersom koncentrationerna av färgämne kan vara mycket låg och en stor del av färgämnena har låg fisktoxicitet vilket framgår av nedanstående tabell. Fisktoxicitet hos färgämnen som används: LC50-värde anger vid vilken koncentration som färgämnet åstadkommer 50 % fiskdöd. Det innebär att ju lägre LC50-värde är, desto giftigare är färgämnet. Tabell in: LC5O-värde

Både ur miljö- och kostnadssynpunkt är det viktigt att minska resterna av färgämnen i färgbadet och på fibern. I tabellen (sid 33) över förluster till avloppet för olika färgämnen visas att reaktiv- och direktfärgämnen har låg affinitet till fibermaterialet och därför förloras en relativt hög andel till avloppet. För närvarande pågår en hel del forskning hos färgämnestillverkarna för att öka bindningsförmågan till fibrerna genom att ändra den kemiska formeln hos färgämnena. Hos direktfärgämnena ökas affiniteten genom att införa kemiska grupper i färgmolekylen. Hos reaktivfärgämnena ökar man antalet reaktiva grupper som kan reagera med fibermaterialet. Eftersom reaktivfärgämnena i många fall innehåller klor, medför ökad affinitet till fibern minskad mängd AOX (Absorberbara Organiska Halogenider) till avloppet. För att öka färgupptagningen kan man även modifiera fibermaterialet på kemisk väg. Många förbehandlingar, t.ex. mercerisering och blekning av bomull, ökar färgupptagningen. Ett effektivt sätt att snåla med resurserna är att köra flera processer i samma bad, t.ex. kan både förbehandling och färgning i vissa fall göras i samma bad. Exempel finns även på lyckade försök att peroxidbleka och direktfärga i samma bad samt färga och slutbehandla (hartsbehandla) i samma bad. En viktig möjlighet till besparingar av kemikalier, energi och vatten är automatisering av färgköket och datorisering av receptframtagning för olika processer. Härigenom kan både antalet och mängden färgämnen och kemikalier minskas. De färgämnen som bör undvikas av hälsoskäl är de diazofärgämnen som framställs ur cancerogena eller misstänkt cancerogena aromatiska aminer och som listas nedan. (Ref. Den tyska Produkt- och livsmedelslagen, "Fünfte Verordnung zur Änderung der Bedarfsgegenständeverordnung....", 22/4-97):

Tabell in azofärgämnen; tabellen behöver uppdateras. Denna finns även i bilaga 2 kan man inte hänvisa dit? Enligt vissa rapporter finns det dispersionsfärgämnen som kan ge hudirritationer. De redovisas i bilaga l. Listan innehåller även ett fåtal andra färgämnen som kan ge hudirritationer. Beträffande akuttoxicitet hos färgämnen hänvisas till lista på sid. 36 på LC50-värden. De individuella färgämnenas nedbrytbarhet i miljön är lite undersökt. Generellt har färgämnena hög adsorptionsförmåga, vilket gör att färgernas beståndsdelar i avloppsvattnet från färgerier i stor utsträckning fastnar på avloppsslammet.

Dessa färgämnen Dispesionsfärgämnen är icke-joniska och svårlösliga i vatten varför de måste dispergeras i färgbadet. De används på polyesterfibrer och delvis även på andra syntetfibrer. Vid färgning av blandningar av cellulosafibrer och polyester färgas polyesterfibern nästan alltid med dispersionsfärgämnen. Färgning med dispersionsfärgämnen, särskilt av polyester, går dock mycket långsamt vid temperaturer under 100 grader C, dvs. vid normala färgningsbetingelser. Tidigare har man använt så kallade carrier (bärare) av färgämnet. Dessa bestod ofta av miljöfarliga ämnen som exempelvis halogenerade aromater. Carrierns funktion är att luckra upp fiberstrukturen så att färgämnet kan komma in i fibern. Fiberstrukturen kan även luckras upp genom att temperaturen höjs. För detta ändamål har färgapparaten inneslutits i ett tryckkärl så att man kan färga vid ca 130 grader C. Detta gör att färgningen kan fortskrida med "normal hastighet". Denna utveckling gäller absorptionsfärgning i vattenbad. Man kan även färga "torrt", där färgen påförs i ett bad och sedan diffunderar in i fibern vid torkning och därefter sker upphettning till upp emot 200 grader C, så kallad termosolfärgning. Vid sidan av direkt- och reaktivfärgämnen är dispersionsfärgämnena de mest använda typerna av färgämnen. De har i regel bra färghärdighet, men vid höga temperaturer kan färgämnet börja diffundera ut ur fibrerna och försvinna genom sublimering.

*[[Textilmiljöhandboken]]*[[Sustainable Fashion and Textiles]]