English (en) svenska (sv)
Ett material kan klassas som biologiskt nedbrytbart om det kan brytas ned i mindre beståndsdelar av naturligt förekommande organismer, utan att påverka dessa organismer negativt. Materialet måste även vara icke toxiskt och kunna brytas ned under en relativt kort tid.
Biologiskt nedbrytbara polymerer kan delas in i tre kategorier :
- Naturliga polysackarider och biopolymerer: såsom cellulosa, alginater (gelbildande polysackarid som utvinns ur brunalger), ull, silke, chetin (utvinns ur skaldjursavfall) samt protein från sojabönan.
- Syntetiska polymerer, speciellt alifatiska polyestrar såsom PLA (poly lactic acid) och PCL (poly ε-caprolactone).
- Polyestrar producerade av mikroorganismer: PHA (polyhydroxyalkanoate)
Under 1980-talet tillverkades den första generationen av nedbrytbara fibrer. Dessa var polyolefinfibrer som modifierats med stärkelseadditiv. Denna sammansättning skulle då göra att fibern lättare bröts ned till mindre polymerdelar.[1]
Nästa generation av biologiskt nedbrytbara polymerer introducerades på marknaden under 1990-talet och bestod av stärkelsebaserade produkter. En av dessa polyestrar var den s.k. PCL-polymeren (poly ε-caprolactone). Biologiskt nedbrytbara fibrer som tagits fram är tex den alifatiska polyestern Ingeo® (poly lactic acid, PLA) och biologiskt nedbrytbara fibrer (PDO) som utvinns från majs och är komposterbara. Jämfört med tillverkning av traditionella regenatfibrer, förbrukas 20-50% mindre mängd fossilt bränsle och ger dessutom ett lägre tillskott av växthusgas till luft. Ytterligare en positiv miljöaspekt för denna fiber är att fiberråvaran är snabbväxande till skillnad mot den traditionellt regenererade cellulosan som utvinns ur granved. [2]
Referenser
- [1] [Richard S Blackburn, Biodegradeable and sustainable fibres]
- [2] [1]