English (en) svenska (sv)
Ett ämnes giftighet (toxicitet) testas mot olika organismer. Den dyraste och bästa metoden är att använda fiskar som ”försökskaniner”. Vid andra metoder används istället vattenloppor eller alger. Normalt undersöker man vid vilken koncentration av det aktuella ämnet, som hälften av organismerna dör. Testperioden kan vara t.ex. 48 timmar.
Ett sätt att testa ett ämnes fisktoxicitet kan formuleras enligt följande: Man tar x antal zebrafiskar, tillsätter en viss mängd av testämnet så att koncentrationen blir 100 mg/liter. Om mer än 50 procent av fiskarna dött inom 48 timmar är LC50 -värdet för zebrafiskar mindre än 100 mg/liter. Nästa försök blir att upprepa testet vid en koncentration av ämnet på 10 mg/liter. Om mindre än 50 procent av fiskarna dör ligger LC50-värdet mellan 10 och 100 mg/liter. Om avloppsvattnet från en industri släpps ut till ett kommunalt reningsverk, kan det vara lämpligt att kontrollera hur giftigt ämnet är mot reningsverkets biologiska reningssteg. Ett absolut krav för att få släppa ut avloppsvatten till ett reningsverk, är att utsläppet inte påverkar de bakterier som finns i det biologiska reningssteget eller i kvävereningen vid reningsverket. Om utsläppet påverkar bakterierna vid reningsverket, innebär det att industriutsläppet kan sätta ned hela reningsverkets kapacitet. Detta kan medföra att även övrigt ”snällt” avloppsvatten inte kan tas om hand och renas. Denna giftighetsuppgift är således mycket viktig att känna till. I Sverige leds i princip allt textilt avloppsvatten (gör länk) till kommunala reningsverk, där en effektiv höggradig rening sker.
Relaterade artiklar
Denna artikel är bara påbörjad och kan behöva omstruktureras. Hjälp gärna till!