Blekning

English (en) svenska (sv)

Blekning görs för att avlägsna kvarvarande naturliga föroreningar som ger varan en egenfärg (ofta gulaktig). Dessutom förbättras vätförmågan, något som är mycket viktigt för processerna efter blekningen. Blekning är alltid nödvändig vid produktion av vita varor eller om materialet ska färgas i ljusa nyanser. Däremot kan mörka färgningar göras på oblekta tyger. I huvudsak är det de naturliga fibrerna som kräver blekning, vanligen bomull och blandvaror av bomull/syntet. Polyester påverkas däremot inte av kemiska blekmedel. Därför används i stället optiska blekmedel till polyester. Mängden föroreningar som ska avlägsnas bestämmer hur resurssnåla processerna för förbehandling och blekning kan vara. Det betyder att mängden fröskal, plantrester, smuts och annat som finns på bomullsfibern kommer att bestämma förbehandlingen tillsammans med tillsatserna av spinnoljor, stick- och vävoljor samt varpklister. Samtliga dessa substanser ska avlägsnas och då spelar urtvättbarheten av exempelvis oljorna en betydande roll för vilka tvättresurser som måste användas.

Oxidativ blekning görs i dag oftast med väteperoxid i alkalisk lösning tillsammans med stabilisatorer, tensider och komplexbildare. Ofta behövs före blekning en avmineralisering med syra för att avlägsna järn, som annars skulle katalysera nedbrytning av fibern vid blekningen. Vid eftersköljningen sker pH-reglering normalt med ättikssyra. Blekning med peroxider är i dag den helt dominerande blekprocessen i Sverige. Den kan tillämpas på de flesta fibermaterialen, men med varierande blekresultat.

Natriumhypoklorit var det näst vanligaste oxidativa blekmedlet för textilier (även här sker blekningen alkaliskt). Efter blekning med hypoklorit måste antiklor tillsättas som antingen kan vara natriumtiosulfat eller natriumbisulfit. Detta görs för att avlägsna klorrester på fibrerna som annars kan ge skador vid efterföljande processer. För att få helvita varor används en kombination av natnumhypoklorit- och väteperoxidblekning. Svensk textilindustri bleker inte längre med natriumhypoklorit.

Blekning med natriumklorit används i många länder men knappast längre i Sverige. Reduktiv blekning görs på ull och i undantagsvis på syntetfibrer med natrium, ditionit, eller natriumbisulfit. Blekningen sker i svagt sur miljö. Avklistring, urtvättning och blekning sker ofta i kontinuerliga processer utan att någon torkning behövs emellan. Ofta blir det dock ett uppehåll med upprullning på grund av att man måste flytta till en intilliggande processgata. Vid dessa förbehandlingsprocesser körs sköljprocesserna i motström så långt som möjligt för att spara vatten. Man undviker ibland att driva sköljningen mellan urtvättning och blekning särskilt långt. Alkali från urtvättningen får gärna finnas kvar eftersom även blekningen sker alkaliskt. Större mängder klistermedel och naturliga föroreningar från urtvättningen förbrukar emellertid blekmedel och kan inverka på blekresultatet.

Försök med syrgasblekning på textilier visar att enbart syrgas som blekmedel ger för liten blekeffekt, men det kan fungera som ett komplement till väteperoxidblekning i slutna processer under tryck, dvs. diskontinuerligt. Blekprocesser körs även diskontinuerligt vid mindre varumängder och där den efterföljande processen är diskontinuerlig. Vid diskontinuerlig blekning förbrukas i regel mer vatten och kemikalier än vid kontinuerlig blekning. Detta gäller generellt även för andra processer.

Kontinuerlig blekning körs vanligen varmt för att skynda på processen, men det har blivit ganska vanligt att bara impregnera kallt med bleklösningen. Därefter rullas materialet upp på en bom som får rotera över natten och sedan görs en ursköljning. Denna metod kräver bara enkel utrustning och lite energi och ger en bra blekeffekt. Å andra sidan krävs högre koncentrationer av blekmedlet i blekbadet (peroxidblekning).

Det går också att åstadkomma blekeffekt med enzymer, men detta har ännu inte fått någon praktisk betydelse i den vanliga textilindustrin.

Ur miljösynpunkt anser man i dag att blekning med väteperoxid är det mest skonsamma förfarandet eftersom väteperoxid inte lämnar några rester i avloppet. Som regel behövs mindre tillsatser av alkali för pH-justering samt en stabilisator för att styra oxidationen. Vidare behövs en komplexbildare. Den svenska textilindustrin har frivilligt avstått ifrån hypokloritblekning som kan bilda klorerade svårnedbrytbara ämnen i avloppsvattnet. Sur blekning med klorit anses vara mindre miljöfarligt än hypokloritblekning, men den tekniken har aldrig använts i någon stor skala i den svenska industrin. Syrgasblekning och enzymblekning är ännu ganska oprövade tekniker. Väteperoxid- och syrgasblekning har även fördelen att minska den organiska belastningen i avloppsvattnet genom mineralisering. Användningen av den reduktiva blekningen är liten och den används mest på ull och polyamid. De reduktiva kemikalierna som används är ditionit (hydrosulfit), bisulfit och sulfoxylater. Dessa kemikalier är giftiga men oxideras av luft till sulfater. Det har varit vissa problem med billigare varianter av hydrosulfit från öststaterna på grund av innehållet av tungmetaller, bl.a. zink. Blekningen avslutas med ursköljning och avsyrning med ättik- eller myrsyra som båda är lätt nedbrytbara.

Syntetfibrer reagerar måttligt på kemisk blekning varför optiska blekmedel används istället. Denna blekning är mer en färgning där "färgämnet" vid bestrålning med osynligt UV-ljus omvandlar detta till synligt ljus som gör att föremålet ser vitare ut. Optiska vitmedel tillsätts syntetfibrerna ofta redan vid spinningen. Alternativt appliceras de vid övrig färgning och efterbehandling. De optiska vitmedlens miljöeffekter kan jämföras med andra färgämnens, som beror på färgämnets kemiska uppbyggnad (se avsnitt om färgämnen).

Textilmiljöhandboken