Under 1980-talet tillverkades den första generationen av nedbrytbara fibrer. Dessa var polyolefinfibrer som modifierats med stärkelseadditiv. Denna sammansättning skulle då göra att fibern lättare bröts ned till mindre polymerdelar. <ref>[Biodegradeable and sustainable fibres Richard S Blackburn]</ref>
<ref name="Gb"> [http://www.chalmers.se/HyperText/ChalmersMagasin/nr2_2003/Bodman.pdf ], Lisbeth Lewander, Göteborgs universitet, Bodmanartikel </ref>.
Nästa generation av biologiskt nedbrytbara polymerer introducerades på marknaden under 1990-talet och bestod av stärkelsebaserade produkter. En av dessa polyestrar var den s.k. PCL-polymeren (poly ε-caprolactone).
Biologiskt nedbrytbara fibrer som tagits fram är tex den alifatiska polyestern Ingeo® [[Ingeo]]® (poly lactic acid, PLA) och Biologiskt biologiskt nedbrytbara fibrer(PDO) som utvinns från majs och är komposterbara. Jämfört med tillverkning av traditionella regenatfibrer, förbrukas 20-50% mindre mängd fossilt bränsle och ger dessutom ett lägre tillskott av växthusgas till luft. Ytterligare en positiv miljöaspekt för denna fiber är att fiberråvaran är snabbväxande till skillnad mot den traditionellt regenererade cellulosan som utvinns ur granved. <ref>[http://www2.dupont.com/Sorona/en_US/home/science_of_sorona.html]</ref>
== Referenser ==
<references/>
Biodegradeable and sustainable fibres Richard S Blackburn
http://www2.dupont.com/Sorona/en_US/home/science_of_sorona.html