Difference between revisions of "Användning och skötsel"

Revision as of 17:35, 6 October 2008

En viktig del av en textilprodukts totala miljöpåverkan är förknippad med hur länge varan kan nyttjas innan den är utsliten, hur varan ska skötas och slutligen hur varan tas omband när den inte längre kan användas för ursprungligt ändamål.

Tvättning

De flesta textila produkter tvättas ett flertal gånger under sin livscykel. I dag räknar man med att varje svensk i genomsnitt använder ca 200 kg tvättade kläder per år. Detta är mer än tio gånger den totala fiberkonsumtionen eller ca 1,7 miljoner ton. Till detta använder vi 40-50 tusen ton tvättmedel. Dessutom tillkommer skölj- och antistatmedel med några tusen ton. Kemtvätt är en betydligt mindre hantering och har dessutom minskat år från år. Man räknar med att dagens kemtvätt bara är ca 0,7 kg per person och år. Minskningen beror dels på ökade kostnader och miljöproblem, dels på ändringar i material och klädvanor. Klädtvätt har alltid varit en väsentlig del av hushållens göromål. Men även företag och institutioner som sjukhus, vårdhem och hotell har stora behov av textiltvätt och utgör i dag marknad för industriella tvätterier. Tvättvanorna har ändrats med tiden beroende på utvecklingen av tvättmedel och tvättutrustning. Den industriella tillverkningen av tvål började på 1800-talet efter det att man hade uppfunnit sodaprocessen. Sedan dröjde det ända till 1907 innan det första sammansatta tvättmedlet tillverkades i Tyskland under namnet Persil. Det innehöll förutom tvål och soda även perborat som blekmedel och silikat som stabiliseringsmedel, därav namnet Persil. Tvål utgjorde tensiddelen i tvättmedlen fram till andra världskriget. Därefter har utvecklingen gått snabbt. I mitten av 1800-talet kom de första vattentvättmaskinerna och kring 1870 den första kemtvättmaskinen. Dessa apparater var ganska primitiva, och utvecklingen tog inte heller fart förrän efter andra världskriget. Ser man till den stora mängden tvättmedel, energi och vatten som går åt för textiltvätt förstår man att de ställer stora krav på våra naturresurser.

Vattentvätt

För vattentvätt behövs vatten, tvättmedel för att underlätta smutsborttagningen, en tvättmaskin (om man inte vill göra det för hand) och en möjlighet att höja temperaturen i tvättlösningen. Dessutom måste tvätten pågå under en viss tid för att rengöringsresultatet ska bli tillfredsställande. Slutligen ska textilierna torkas för att kunna användas. Efterbehandling efter torkning innebär strykning, mangling och i vissa fall återimpregnering för speciella funktioner. För vattentvätt förbrukas således vatten, energi och tvättmedel, varav tvättmedlet ur miljösynpunkt torde vara den viktigaste ingrediensen.

Miljöfakta - vattentvätt

Vanliga tvättmedel innehåller i dag alltid tensider av olika slag för att underlätta rengöringen. För att mjukgöra vattnet tillsätts komplexbildare i form av fosfater eller zeoliter och polykarbonsyror. Komplexbildarna ska även ta hand om det smutsiga tvättgodsets hårdhetsbildare (kalcium och magnesium). Dessutom tillsätts alkali, som oftast är soda och/eller metasilikat. Metasilikat fungerar också som korrosionsinhibitor och peroxidstabilisator. På grund av sin kvicksilverstruktur har dock ämnet klassificerats som miljöfarligt och med mycket hög akut giftighet och tillhör därmed de så kallade utfasningsämnena i prioriteringsguiden. I tvättmedel för vittvätt (pulvertvättmedel) bör det finnas blekmedel. De består oftast av natriumperkarbonat eller natriumperborat. I dag finns dessutom ofta tillsatser som av peroxiderna bildar perättiksyra i tvättlösningen (TAED).

För att öka den visuella vitheten tillsätts optiska vitmedel, som ofta finns i textilmaterialet redan från början. För att undvika att lösgjord smuts ska falla tillbaka på textilmaterialet i tvättlösningen tillsätts skyddskolloider - oftast karboxymetylcellulosa (CMC), men även polyvinylpyrolidon. Fler och fler tvättmedel innehåller i dag enzymer, t.ex. proteaser, lipaser och även cellulaser. Dessutom innehåller tvättmedlen varierande mängder och sorter av neutralsalt och parfym. För att minska miljöbelastningen av tvättmedel och andra rengöringsmedel har man börjat miljömärka dessa produkter. Nordiska ministerrådets Svanen och Naturskyddsföreningens Bra Miljöval är i dag vanliga på tvättmedel. För miljöinformation om tvättmedel hänvisas till dessa organisationers kriteriedokument. Vatten-och energiförbrukning vid tvätt och torkning i olika maskiner testas av konsumentverket och ska deklareras för de olika apparaterna som säljs på marknaden.

Kemtvätt

Mängden kemtvättat gods i Sverige har stadigt sjunkit, mest beroende på att dagens textilmaterial bättre klarar av vattentvätt än tidigare. Speciellt gäller detta tygernas krympegenskaper, som har förbättrats, men även tillbehören vid konfektioneringen är i dag mera vattentåliga än förut. För att ylletextilier ska kunna vattentvättas i maskin har man motverkat filtningskrympningen genom antifiltbehandlingar, där fjällstrukturen hos ullfibrerna har avlägsnats eller övertäckts. Tidigare användes klor i antifiltbehandlingen, något som numera anses vara mindre lämpligt ur miljösynpunkt. Idag utvecklas processer där antifiltbehandling kan klaras med hjälp av enzymer eller mindre miljöstörande oxidationsprocesser. Samtidigt har miljöproblemen med kemtvätt allt mer kommit i förgrunden. Reglerna för arbetsmiljö och utsläpp har dessutom skärpts, vilket har medfört investeringar i nya maskiner och utrustning, som i sin tur höjt kostnaderna. Medan det vid vattentvätt är tvättmedlet som är mest oroande för miljön, så är det lösningsmedlen som är kemtvättens akilleshäl. Fram till andra världskriget användes kolväten (kristallolja, kerosen, Stoddard solvent kolvätefraktioner) i kemtvättarna. Dessa lösningsmedel är brandfarliga, vilket gjorde att kemtvättarna brann då och då. Efter andra världskriget började man använda klorerade kolväten som lösningsmedel eftersom de inte är brännbara. De klorerade kolvätena var utmärkta lösningsmedel, men det ansågs så småningom att ett något skonsammare lösningsmedel behövdes för speciellt skinn och läder. På 1960-talet kom så fluorklorkolvätena, varav CFC 113 snart blev dominerande i Sverige. Inom industrin har man ibland valt kemtvätt på textilier som väl tål vattentvätt, men där smutstypen har varit helt olöslig i vatten, t.ex. smörjoljor och underredsmassor för bilar. Vid kemtvätt används förutom lösningsmedlet även tillsatser av tensider och små mängder vatten. En av de viktigaste faktorerna som gör att textilierna krymper vid vattentvätt är den mekaniska bearbetningen. Därför har man på senare tid börjat arbeta med tvättmaskiner med mycket låg mekanisk bearbetning och på så vis kunnat tvätta kemtvättmärkta plagg i vatten. Samtidigt har tvättmedlens sammansättning ändrats för att undvika svällning. Denna teknik kallas ”kemtvätt i vatten".

Miljöfakta - kemtvätt

Alla fluorklorkolväten (CFC) bryter ned ozonskiktet. CFC får inte användas vid kemtvätt. Tetrakloreten (perkloretylen) är det dominerande lösningsmedlet för kemtvätt. Ämnet misstänks vara cancerframkallande. Det penetrerar med lätthet betong och när det kommit ut i grundvattnet är det ganska stabilt. Flera av Europas städer har haft problem med tetrakloreten som trängt ned i marken och förorsakat stora sanitära olägenheter. Sanering kan ske genom att med luftning försöka driva ut lösningsmedlet. Ett problem är att ämnet är tyngre än vatten och därigenom tränger djupt ner i sprickor etc under grundvattennivån. Rent tekniskt är det därför mycket svårare att komma åt än till exempel olja som hamnar ovanpå grundvattnet. Vid sidan om "kemtvätt i vatten" finns nu maskinutrustningar för att tvätta i rena alifatiska kolväten utan aromatiska ämnen. Detta minskar hälsofaran betydligt. Fortfarande är lösningsmedlet brandfarligt, men genom att blanda kväve i torkluften kan brandrisken vid torkning elimineras. De tensider som används vid kemtvätt liknar de som används vid vattentvätt, men tensiderna som används vid kemtvätt har något lägre löslighet i vatten.

Efterbehandling (torkning, strykning, mangling, återimpregnering)

Efterbehandling kan innebära allt som inte direkt har med tvättarbetet att göra. I hemmet innebär det i regel torkning, strykning eller mangling och sortering, men det kan i vissa fall även innebära återimpregnering eller fläckurtagning. Försäljningsstatistiken över fläckurtagningsmedel visar att omsättning av dessa medel ökar, men vi vet inte om fläckurtagningen sker före eller efter tvätt. I Tyskland började en brant ökning av försäljningen av fläckborttagningsmedel i samband med att de miljömärkta tvättmedlen kom på marknaden. I hushållen torkas tvätten i regel i torkskåp, torkrum eller i torktumlare, och därefter stryks eller manglas tvätten. Det "slätstrukna" utseendet är i dag mindre viktigt än för ca 25 år sedan, då man lade ner stor möda på att behandla tygerna så att strykning och mangling underlättades eller gjordes obehövligt. Efterbehandlingen i tvättindustrin är betydligt mera mångfasetterad än i hushållen på grund av den snabba utveckling av olika efterbehandlingsapparater som ångtunnlar, automatiserade manglar, vikmaskiner och olika utrustningar för persedel- och kundsortering. Mycket manuellt arbete läggs i dag ned på sortering av tvättgodset i tvättindustrin både före och efter tvätt. Genom utveckling av speciella datachips, som sys in i plaggen, har man kunnat automatisera detta sorteringsarbete. I tvättindustrin görs ibland återimpregnering både vid vatten- och kemtvätt. Generellt önskar man emellertid att tygtillverkaren ska göra permanenta impregneringar som tål upprepade tvättar. Ur miljösynpunkt blir dessutom utsläppet av impregneringskemikalier större, om de måste tillsättas på nytt för att de tvättas ur vid varje tvättomgång. Avsyningen av renhet och olika mekaniska skador på plaggen sker oftast efter torkning eller något senare i efterbehandlingskedjan. Mekaniskt defekta plagg går till lagning, medan fläckar och orenhet leder till fläckurtagning eller oftast till omtvätt (plaggen tvättas en gång till). I tvättindustrin ligger omtvätten i storleksordningen l procent. För hushållen finns inga undersökningar gjorda av hur ofta omtvätt förekommer, men eftersom man vet att problemen med att plagg färgar av sig (anfärgningsproblemen) har ökat på senare år kan man anta att omtvätt i hushållen har ökat.

Miljöfakta - efterbehandling

Efterbehandling i form av torkning, strykning, mangling och ibland återimpregnering har mindre betydelse ur miljösynpunkt. Efterbehandlingarna kräver energi och ger utsläpp av ånga. Efterbehandling efter kemtvätt (strykning m.m.) kan ge upphov till utsläpp av lösningsmedel (små mängder), men dessa utsläpp ska regleras och minimeras genom de föregående slutna processerna. Om skyddsimpregneringen görs permanent vid tygberedningen blir utsläppen mindre än om det görs en återimpregnering efter varje tvätt. Dessa utsläpp går både till avloppsvattnet och till luften och deras innehåll beror på typ av impregnering. Fläckurtagningsmedlen, som oftast sätts in efter tvättning, innehåller ofta lösningsmedel eller andra kemikalier, som kan vara farliga för hälsan och miljön.

Resursförbrukning

Huvuddelen av all textiltvätt sker i dag i hushållen och nästan alla har tillgång till tvättmaskin och torkmöjlighet i form av torkskåp eller torktumlare. Svenskarnas tvättbehov uppgår som nämnts ungefär till 200 kg/år och person. Med en befolkning på 8,5 miljoner blir det ett tvättberg på 1,7 miljoner ton. Därtill kommer ca 150- 200 000 ton som tvättas industriellt, inklusive landstingstvätterier, institutionstvätterier och privata tvätterier. Under senare år har tvättemperaturen sjunkit något så att 90°C tvätt nu är mindre vanlig än 60 och 40 °C tvätt, dels på grund av mer färgat gods, dels på grund av förekomst av skötselmärkning, samt ändrade tvättmedel och tvättvanor. Någon statistisk undersökning av hur mycket som tvättas vid de olika tvättemperaturerna har inte hittats. Konsumentverket, som har den största samlade kunskapen om svenskarnas tvättvanor, fann för några år sedan att en stor del av tvätten, sannolikt över 20 procent, tvättas för hand. Det som i stor utsträckning bestämmer energi-, vatten- och tvättmedelsförbrukning är fyllnadsgraden i tvättmaskiner och torkapparater. Vi vet emellertid ganska lite om hur mycket dagens hushåll fyller sina maskiner. Det beror dels på att antalet en- och tvåpersonershushåll har ökat - då kan det vara svårt att få ihop till en full tvättmaskin - dels på att tvättmärkningar med uppmaningen "tvätta separat" har ökat. Fyllnadsgraden i tvättmaskinen bestämmer energi-, vatten- och tvättmedelsförbrukning vid tvätt. Centrifugens effektivitet (avvattning) bestämmer i stor utsträckning energiförbrukning vid torkning. Konsumentverket publicerar med vissa tidsintervall testresultat från de vanligaste tvätt- och torkapparaterna på marknaden (hushållsmaskiner). Det visar sig, att en tvätt med blandat tvättgods i en normal tvättmaskin med ett centrifugvarv på 300 varv/minut med torktumling efteråt förbrukar 1,7 kWh/kg tvättgods. Förbrukningen är bara 0,7 kWh/kg om varvtalet är l 200. Vid jämförelser mellan en tvättmaskin med normal fyllnadsgrad av bomullstextilier (l kg/l 3 liters trumvolym) och en med halv fyllnadsgrad av strykfria textilier, så ökar vattenförbrukningen med i genomsnitt 50-70 procent, medan tvättmedelsförbrukningen i stort sett fördubblas.

Energiförbrukning

Om halva hushållstvätten i Sverige tvättas vid 60°C med en energiförbrukning av 0,6 kWh/kg, och den andra halvan tvättas vid 40°C med en energiförbrukning av 0,3 kWh/kg (ungefärliga värden ur Konsumentverkets köpråd för 1994), blir den totala elförbrukningen för landet 765 miljoner kWh/år vilket ungefär motsvarar 30 procent av elproduktionen från Oskarshamn 2. Observera att dessa uppgifter utgår ifrån moderna tvättmaskiner. Den faktiska förbrukningen är således väsentligt högre. Om den totala tvättmängden på 1,7 milj. ton torktumlas med en energiåtgång av l kWh/kg, blir den totala energiförbrukningen för hushållstvätt ca 2500 miljoner kWh/år. Då är energiförbrukningen för eventuell strykning och mangling inte inräknad. Sammantaget torde energiförbrukningen för tvätt och torkning väl motsvara den mängd energi som produceras vid Oskarshamn 2 (modern tvätt och torkutrustning). I exemplet har vi räknat med ungefär halv fyllnadsgrad men med en högeffektiv avvattning i centrifugen. Som tidigare påpekats, så vet vi mycket lite om den genomsnittliga fyllnadsgraden i tvättmaskinen. Detsamma gäller vattennivåerna, som har stor betydelse för energiförbrukningen vid uppvärmningen. Avvattningseffekten hos tvättmaskinerna är sannolikt lägre än det antagna, men å andra sidan kan man anta att åtminstone en del av tvätten torkas utan vare sig torktumlare eller torkskåp under sommarhalvåret, dvs. den torkas ute.

Vattenförbrukning

Vattenförbrukningen vid hushållstvätt varierar ganska mycket mellan olika maskiner och program. Nya maskiner med normal till halv fyllnadsgrad förbrukar oftast 25-50 liter vatten/kg tvättgods beroende på tvättprogram. En genomsnittlig vattenförbrukning på 40 liter/kg tvätt (halv fyllnadsgrad) ger en vattenförbrukning på totalt 68 miljoner m3/år vilket ungefär motsvarar den mängd vatten som finns i en sjö som är 2 mil lång, 600 m bred och 6 m djup.

Tvättmedelsförbrukning

Användningen av tvättmedel är normalt ca 20- 30 gram/kg tvätt. Det innebär att den totala tvättmedelsförbrukningen i Sverige är 34 000- 51 000 ton/år. Försäljningen lär ligga i denna storleksordning. Härtill kommer användningen av sköljmedel som uppskattningsvis uppgår till ca 10 000 ton (utspädda lösningar). På senare år har förbrukningen av fläckborttagningsmedel ökat, men volymen är svår att uppskatta. De kommersiella tvättmedlen består av tensider, alkali, komplexbildare, korrosionsinhibitorer, skyddskolloider och olika enzymer och blekmedel för vita varor och fläckborttagning. Tvättmedlen har under senare år genomgått en hel del förändringar när det gäller det kemiska innehållet genom att vissa miljöfarliga komponenter bytts ut. Den frivilliga miljömärkningen av tvättmedel har starkt påskyndat denna utveckling. "Industritvättar", dvs. större tvätterier som tvättar åt sjukhus, myndigheter, företag m fl, använder - per kg tvätt - mindre än hälften av den mängd vatten som förbrukas om tvättning sker i hemmen. Detsamma gäller för förbrukningen av energi och tvättmedel. Detta beror bl.a. på att utrustningen är bättre och utnyttjas effektivare.

Källor

Textilmiljöhandboken