Changes

De flesta textila produkter tvättas ett flertal gånger under sin [[livscykel]]. I dag räknar man med att varje svensk i genomsnitt använder ca 200 kg tvättade kläder per år. Detta är mer än tio gånger den totala fiberkonsumtionen eller ca 1,7 miljoner ton. Till detta använder vi 40-50 tusen ton tvättmedel. Dessutom tillkommer skölj- och antistatmedel med några tusen ton. Kemtvätt är en betydligt mindre hantering och har dessutom minskat år från år. Man räknar med att dagens kemtvätt bara är ca 0,7 kg per person och år. Minskningen beror dels på ökade kostnader och miljöproblem, dels på ändringar i material och klädvanor. Klädtvätt har alltid varit en väsentlig del av hushållens göromål. Men även företag och institutioner som sjukhus, vårdhem och hotell har stora behov av textiltvätt och utgör i dag marknad för industriella tvätterier. Tvättvanorna har ändrats med tiden beroende på utvecklingen av tvättmedel och tvättutrustning. Den industriella tillverkningen av tvål började på 1800-talet efter det att man hade uppfunnit sodaprocessen. Sedan dröjde det ända till 1907 innan det första sammansatta tvättmedlet tillverkades i Tyskland under namnet Persil. Det innehöll förutom tvål och soda även perborat som blekmedel och silikat som stabiliseringsmedel, därav namnet Persil. Tvål utgjorde tensiddelen i tvättmedlen fram till andra världskriget. Därefter har utvecklingen gått snabbt. I mitten av 1800-talet kom de första vattentvättmaskinerna och kring 1870 den första kemtvättmaskinen. Dessa apparater var ganska primitiva, och utvecklingen tog inte heller fart förrän efter andra världskriget. Ser man till den stora mängden tvättmedel, energi och vatten som går åt för textiltvätt förstår man att de ställer stora krav på våra naturresurser.

Vanliga tvättmedel innehåller i dag alltid [[tensider ]] av olika slag för att underlätta rengöringen. För att mjukgöra vattnet tillsätts komplexbildare i form av fosfater eller [[zeoliter ]] och [[polykarbonsyror]]. Komplexbildarna ska även ta hand om det smutsiga tvättgodsets hårdhetsbildare (kalcium och magnesium). Dessutom tillsätts alkali, som oftast är soda och/eller metasilikat. [[Metasilikat ]] fungerar också som korrosionsinhibitor och peroxidstabilisator. På grund av sin kvicksilverstruktur har dock ämnet klassificerats som miljöfarligt och med mycket hög akut giftighet och tillhör därmed de så kallade utfasningsämnena i prioriteringsguiden. I tvättmedel för vittvätt (pulvertvättmedel) bör det finnas blekmedel. De består oftast av natriumperkarbonat eller natriumperborat. I dag finns dessutom ofta tillsatser som av peroxiderna bildar perättiksyra i tvättlösningen ([[TAED]]).

För att öka den visuella vitheten tillsätts [[optiska vitmedel]], som ofta finns i textilmaterialet redan från början. För att undvika att lösgjord smuts ska falla tillbaka på textilmaterialet i tvättlösningen tillsätts skyddskolloider - oftast karboxymetylcellulosa (CMC), men även polyvinylpyrolidon. Fler och fler tvättmedel innehåller i dag [[enzymer]], t.ex. proteaser, lipaser och även cellulaser. Dessutom innehåller tvättmedlen varierande mängder och sorter av neutralsalt och parfym. För att minska miljöbelastningen av tvättmedel och andra rengöringsmedel har man börjat miljömärka dessa produkter. Nordiska ministerrådets Svanenmärke ''[[Svanen]]'' och Naturskyddsföreningens [[Bra Miljöval ]] är i dag vanliga på tvättmedel. För miljöinformation om tvättmedel hänvisas till dessa organisationers kriteriedokument. Vatten-och energiförbrukning vid tvätt och torkning i olika maskiner testas av [[konsumentverket ]] och ska deklareras för de olika apparaterna som säljs på marknaden.

Alla [[fluorklorkolväten ]] (CFC) bryter ned ozonskiktet. CFC får inte användas vid kemtvätt. Tetrakloreten (perkloretylen) är det dominerande lösningsmedlet för kemtvätt. Ämnet misstänks vara cancerframkallande. Det penetrerar med lätthet betong och när det kommit ut i grundvattnet är det ganska stabilt. Flera av Europas städer har haft problem med tetrakloreten som trängt ned i marken och förorsakat stora sanitära olägenheter. Sanering kan ske genom att med luftning försöka driva ut lösningsmedlet. Ett problem är att ämnet är tyngre än vatten och därigenom tränger djupt ner i sprickor etc under grundvattennivån. Rent tekniskt är det därför mycket svårare att komma åt än till exempel olja som hamnar ovanpå grundvattnet. Vid sidan om "kemtvätt i vatten" finns nu maskinutrustningar för att tvätta i rena alifatiska kolväten utan aromatiska ämnen. Detta minskar hälsofaran betydligt. Fortfarande är lösningsmedlet brandfarligt, men genom att blanda kväve i torkluften kan brandrisken vid torkning elimineras. De tensider som används vid kemtvätt liknar de som används vid vattentvätt, men tensiderna som används vid kemtvätt har något lägre löslighet i vatten.