Difference between revisions of "Efterbehandlingar"

Revision as of 13:10, 17 October 2008

Efterbehandling görs för att ge textilmaterial dess slutliga egenskaper avseende utseende, funktion och taktilitet (känsel). En efterbehandling kan vara en kombination av både mekaniska, termiska och kemiska behandlingar av tyget. Detta kan innebära skärning av öglor och ytlugg, ruggning för att få en hårig yta, mangling, prägling och kalandrering ofta med tillsats av kemikalier för att få en permanent ytstruktur. Tyget kan också behandlas kemiskt för att ge det olika skyddsfunktioner.thumb|Illustration efterbehandlingar

Exempel på efterbehandlingar för funktion, utseende och känsel är till exempel:

• Styvnadsappreturer
• Mjukgörarbehandlingar
• Mekaniska behandlingar (ruggning, skärning, slipning)
• Glansappreturer (kalandrering, valsning, metalleffekter)
• Skrynkelfribehandling
• Smutsavvisande behandling
• Flamskyddsbehandling
• Vattenavisande behandling
• Oljeavisande behandling
• Krympfribehandling
• Antifiltbehandling
• Antimikrobiell behandling (rötskydd)
• Antistatisk behandling
• Fixeringsbehandling
• Polymerbeläggning

Mekanisk beredning

Mekanisk beredning innefattar olika slag av påverkan för att mekaniskt förändra textilmaterialet för att åstadkomma utseendeförändringar eller för att minska krympningen vid tvätt. Ofta innebär efterbehandling att tyget skjuts ihop mekaniskt. Tillsammans med en tillsats av fukt och kemikalier samt efterföljande värmebehandling innebär det att tvättkrympningen blir betydlig. En rent mekanisk påverkan har knappast några miljöeffekter annat än när det gäller eventuellt buller och fiberdamm vid skärning och ruggning. Effekten av eventuella kemiska tillsatser behandlas under rubriken Kemisk beredning.

Termisk beredning inklusive torkning

Vid torkning och härdning av olika appreturer kan de kemikalier som är lättflyktiga och/eller vattendestillerbara avgå till luft. Värmebehandling används nästan alltid i form av torkning efter en eller flera våtbehandlingar. Dessutom är värmebehandling det vanligaste sättet att fixera syntetvaror för att uppnå dimensionsstabilitet (termofixering). Termisk fixering kan innebära att flyktiga ämnen, t.ex. spinnoljor, följer med torkluften. Framförallt kan miljöstörningar uppstå vid fixering av otvättade textilvaror (spinnoljor avgår då till luft istället för att hamna i tvättvattnet).

Kemisk beredning

Det vanligaste sättet för efterbehandling eller slutbehandling är en impregnering med olika kemikalier i vattenlösning med efterföljande avvattning och torkning.

Den viktigaste åtgärden för att få energisnåla processer är att se till att kemikalierna kommer fram till fiberytan och att få dem att fastna där. Vid all våtimpregnering finns det ett "porvolym eller inre bad" av impregneringsvätska, som fyller ut kapillärerna i tyget och som innehåller substans som inte fastnar på tyget. För att minska detta inre bad har en hel rad olika metoder för impregnering uppfunnits. Dessa metoder kallas ibland "Minimum application" eller förkortat MA. Överskottskemikalierna innebär inte bara en högre förbrukning av kemikalier, som dessutom hamnar i avloppet, utan de medför dessutom ibland en försämring av produktegenskaperna. ICC (International Institute for Cotton) har i flera undersökningar visat att överskottskemikalierna från hartsbehandling i det inre badet medförde hartsavlagringar i väven, vilket försämrade hållfastheten. Genom att minska det inre badet med s.k. MA-teknik (se nedan) erhölls bättre hållfasthet med bibehållen skrynkelåterhämtning.

Minimum Application, MA

Det finns i princip två sätt att minska det inre badet vid impregnering, antingen genom att tillföra en begränsad badmängd till tyget, eller genom att impregnera tyget och sedan få bort det inre badet genom högeffektiv avvattning. En s.k. "Minimum Application", MA, kan åstadkommas genom att använda en s.k. "Licker Roll", dvs. en vals, som delvis är doppad i impregneringsbadet och som överför en bestämd mängd till tyget. På så sätt kan man förutbestämma upptagen badmängd på t.ex. en bomullsvara till 40% räknad på tygets vikt. Detta går dock inte att åstadkomma vid vanlig impregnering om varan ska bli genomimpregnerad. Olika MA-tekniker, med strukturerade valsar och olika medlöparanordningar för badöverföring, används speciellt vid efterbehandlingar. För att dessa tekniker ska kunna tillämpas problemfritt och behandlingen inte ska bli ojämn krävs det att tygets sugförmåga är i det närmaste perfekt.

En senare MA-teknik som används i viss utsträckning är spraytekniken. Den innebär att en bestämd badmängd sprayas på tyget med hjälp av sinnrika centrifugalsnurror. Den gamla vanliga tekniken, att först doppa väven i impregneringsbadet och sedan avvattna, har förbättrats på senare tid. Avpressningsvalsarna har förändrats så att avpressning har blivit jämnare (S-vals från Küster) och valsytan har förändrats för att förbättra avvattningen.

Vacuumsugning

Ytterligare en teknik som provats är vakuumsugning. Genom en spalt sugs överskottsvätskan ut ur tyget efter doppningen. Ojämna vävkanter orsakade dock problem med kanttätningen varvid vakuumet varierade och avvattningen blev ojämn. Tekniken används mer och mer sedan problemen med kanttätningen lösts med hjälp av en elastisk slang. Utrustningarna fungerar bäst på normala tyger som inte är alltför glesa och kan då förbätra avvattningen högst väsentligt. Det finns i huvudsak tre olika användningsområden för vakuumsugning:

• Vid förbehandlingar. Utrustningen ger en effektivare genomströmning av olika tvätt- och sköljvätskor och en effektiv avvattning.
• Vid kontinuerlig färgning och efterbehandling. Överskottskemikalierna i det inre badet kan minskas och återföras till impregneringsbadet. Dessutom blir inträngningen bättre.
• Vid vått-i-vått-impregneringar (på varandra följande impregneringar utan mellantorkning). Vid denna metod behövs så effektiv avvattning som möjligt före nästa behandling.

I dag används vakuumsugning inom alla dessa användningsområden utom vid färgning. Flera försök pågår som visar intressanta resultat, speciellt när det gäller att få en effektiv genomfärgning jämfört med dagens foulardfärgningar. Vid vakuumsugning kan överskottsvätskan återföras till impregneringsbadet liksom vid foulardering. Dessutom kan fiberskräp och andra föroreningar, som ibland ställer till problem vid vanlig foulardering, filtreras bort. Vid återföring av överskottsvätska till impregneringsbadet bör koncentrationen i det återförda badet kontrolleras. Dels kan impregnerings-kemikalien ha adsorberats, dels innebär vakuumsteget en viss uttorkning. De flesta behandlingskemikalier har låg selektivitet och risken är därför liten att badets sammansättning ska ändras, men vid färgning kan både selektiv absorption och viss filtreringseffekt för olösta ämnen ändra färgbadet. Även vid foulardfärgning återförs urpressad färglösning till impregneringslådan. Också här vet man att selektiv absorption ändrar koncentrationerna, men återföringen sker jämnt över hela tygbredden och en "Steady state" uppnås relativt snabbt.

För alla kontinuerliga färgnings- och efterbehandlingsprocesser krävs att avvattningen mellan processerna är effektiv för att minska på överskottskemikalierna. Dessutom är det viktigt att om möjligt köra flera behandlingar i samma bad, att undvika onödiga tvätt- och torksteg och att automatisera processerna så långt som möjligt för att optimera dem. I dag motverkas dock dessa strävanden genom ständigt kortare serier.

Efterbehandling i diskontinuerliga processer är i regel mera resurskrävande än kontinuerliga processer. Den viktigaste orsaken är höga badförhållanden och små möjligheter till avvattning mellan processerna. De vanligaste diskontinuerliga apparaterna, jet-, bom-, X-rulle-, jigger- och kuffapparater, har normalt inga avvattningsmöjligheter. Tyget måste istället tas ur apparaten och centrifugeras, vilket är omständigt och tidskrävande. Det är vanligt att efterbehandlingen görs i samma apparat. I vissa fall kan man göra det i samma bad, t.ex. färgfixering och antistatbehandling.

Källor

• Textilmiljöhandboken

Relaterade artiklar

Efterbehandlingar för utseende och känsel

Källor

Textilmiljöhandboken