Changes

== Historik ==

Färgade textilier tycks ha varit en viktig statusfråga för människan under flera tusen år. Textilfärgning är följaktligen ett hantverk med mångtusenåriga traditioner. Från början användes både organiska färgämnen från olika växter och djur, och oorganiska pigment. 1856 lyckades engelsmannen Perkin att syntetisera en anilinfärg, och detta kom att bli startskottet för utvecklingen av de syntetiska färgämnena. Nästa stora steg togs 1870 när man lyckades syntetisera Alizarin, det vill säga färgämnet i krapproten. Plötsligt hade man fått en praktisk användning av den organiska kemin inom ett stort och ekonomiskt viktigt område. Många anser att detta var grunden till framväxten av de stora europeiska kemifabrikerna i slutet av 1800 och början av 1900-talen.

Enligt vissa rapporter finns det dispersionsfärgämnen som kan ge hudirritationer. De redovisas i bilaga l. Listan innehåller även ett fåtal andra färgämnen som kan ge hudirritationer. Beträffande akuttoxicitet hos färgämnen hänvisas till lista på sid. 36 på LC50-värden. De individuella färgämnenas nedbrytbarhet i miljön är lite undersökt. Generellt har färgämnena hög adsorptionsförmåga, vilket gör att färgernas beståndsdelar i avloppsvattnet från färgerier i stor utsträckning fastnar på avloppsslammet.

Färgämnen som absorberas på fibern ur en lösning (färgbadet) eller på annat sätt fås att absorberas på textilmaterialet kallas direktfärgämnen. För att ett färgämne ska adsorbera (anlagra) på fibermaterialet krävs att färgämnes- och fibermolekylerna har en likartad kemisk-sterisk konfiguration, så att vätebryggor och Van der Waal's bindningar kan bildas. I nedanstående kemiska formel visas hur man tänker sig att ett numera förbjudet färgämne (Kongorött) anlagras (adsorberas) på en cellulosamolekyl. I verkligheten har färgämnesmolekylen naturligtvis bindning till flera cellulosamolekyler då mängden färgämne endast uppgår till någon % av fibermaterialet. Här används uttrycket "adsorption". Oftast betecknas färgupptagningen som "absorption" eftersom färgämnet tränger in i själva fibermaterialet och det makroskopiskt uppfattas som en absorption.

Färgämnet sitter relativt löst och utan att efterfixera färgämnet kan man lätt tvätta ur ganska mycket färg vid eftertvätt vid hög temperatur. Dessa färgämnen används ofta på bomulls- och viskosfibrer. För att förbättra tvätthärdigheten krävs ofta en efterfixering. Eftersom direktfärgämnena är anjonaktiva kan tvätthärdigheten förbättras genom tillsats av katjonaktiva medel. Efterbehandling med metallkatjoner används inte längre i Sverige, däremot används i vissa fall katjonaktiva hartser.

Reaktivfärgämnen reagerar med fibermaterialet. Även dessa färgämnen används i huvudsak på bomulls- och viskosfibrer. I många fall är reaktivfärgämnet ett direktfärgämne på vilket man har kopplat en reaktiv grupp. Under vissa betingelser reagerar den med cellulosamolekylerna och bildar en kemisk bindning. Detta innebär att färgämnet hänger kvar på fibern även vid tvätt vid hög temperatur. Ofta rekommenderas hög tvättemperatur för reaktivfärgade varor i motsats till direktfärgade textilier.

Dessa färgämnen är icke-joniska och svårlösliga i vatten varför de måste dispergeras i färgbadet. De används på polyesterfibrer och delvis även på andra syntetfibrer. Vid färgning av blandningar av cellulosafibrer och polyester färgas polyesterfibern nästan alltid med dispersionsfärgämnen. Färgning med dispersionsfärgämnen, särskilt av polyester, går dock mycket långsamt vid temperaturer under 100 grader C, dvs. vid normala färgningsbetingelser. Tidigare har man använt så kallade carrier (bärare) av färgämnet. Dessa bestod ofta av miljöfarliga ämnen som exempelvis halogenerade aromater. Carrierns funktion är att luckra upp fiberstrukturen så att färgämnet kan komma in i fibern. Fiberstrukturen kan även luckras upp genom att temperaturen höjs. För detta ändamål har färgapparaten inneslutits i ett tryckkärl så att man kan färga vid ca 130 grader C. Detta gör att färgningen kan fortskrida med "normal hastighet". Denna utveckling gäller absorptionsfärgning i vattenbad. Man kan även färga "torrt", där färgen påförs i ett bad och sedan diffunderar in i fibern vid torkning och därefter sker upphettning till upp emot 200 grader C, så kallad termosolfärgning. Vid sidan av direkt- och reaktivfärgämnen är dispersionsfärgämnena de mest använda typerna av färgämnen. De har i regel bra färghärdighet, men vid höga temperaturer kan färgämnet börja diffundera ut ur fibrerna och försvinna genom sublimering.

Metallkomplexfärgämnen är egentligen komplexbundna syrafärgämnen. Syrafärgämnen användes tidigare på protein- och polyamidfibrer. För att få bra färghärdighet behövdes en efterbetning med metaller. Genom att förbeta färgämnet kan härdighet erhållas utan betning i färgbaden. Betning i färgbad ger höga utsläpp av metaller.

Kypfärgämnen är olösliga i vatten i oxiderat skick, men genom reduktion med ditionit (hydrosulfit) blir kypfärgämnen lösliga i vatten. I detta färgbad låter man färgämnen absorbera på fibermaterialet, i regel cellulosafibrer, varefter man åter oxiderar färgämnena med ett oxidationsmedel eller bara genom exponering till luften. Efter tvålning vid hög temperatur får man en mycket tvätthärdig färgning. Färgningen är något omständig och dyr, men krävs ibland för vissa typer av arbetskläder.

Övriga färgämnestyper är t.ex. [[basiska färgämnen]], som ofta används på [[akrylfibrer]] samt svavelfärgämnen, som i viss utsträckning används på bomull. Ett annat exempel är naftolfärgämnen, som emellertid inte används så ofta i dag av miljöskäl. Tekniken bygger i princip på att det bildas ett [[diazofärgämne]] på fibern.

== Källor ==

[[Textilmiljöhandboken]]